I tre långa dagar och en normal-lång dag har vi jobbat med projektarbete på skolan. Elva timmar måndag och tisdag och tretton timmar igår. Idag har vi testat människor, rättat formulär och sammanställt siffror.

Vi undersöker i hur hög grad man under anstränging tenderar att minnas saker som inte hänt pga av de förutfattade meningar man har. Hittils har vårt data visat att minnet i sig inte försämras av ansträngningen men att man lägger till information i minnet som inte fanns där som överensstämmer med vad man tycker borde finnas där. Det skulle innebära en massa spännande saker som jag får berätta mer om när den här rapporten är klar.

Jag måste få uttrycka min sanna glädje över att vara en del av min arbetsgrupp. En inför detta grupparbete frivilligt vald grupp som i stort består av en av de tidigare nämnda grupperingarna i klassen. Ska jag namnge den här gruppen skulle jag kalla oss Gruppen Idealisterna. Vi som spenderar varje ledigt tillfälle med att hänge oss åt heta, entusiastiska diskussioner om världens orättvisor. Medlemmarna är så fulla av åsikter och visioner att de inte klarar av att vänta in varandra utan ofta börjar prata i munnen på varandra eller delar upp sig i två eller tre bikupor runt bordet som gestikulerar och grimaserar och så småningom flyter in i varandras samtal igen. Vi är alla mycket olika individer med vitt skilda erfarenheter och bakgrund och sällan är vi helt överens i våra åsikter men alltid kommer vi överens och diskussionerna är makalöst konstruktiva i sin natur. Jag förundras varje dag över något jag får höra.

Jag är kär i min grupp.

Trots tröttheten efter dessa långa dagar ertappar jag mig själv med att gå omkring i min lägenhet och nynna eller vissla för mig själv när jag pysslar med de vardagliga göromålen. Detta är otvivelaktigt ett mycket gott tecken.

Min förlösande barnmorska frågade mig då hon höll på att utföra nödvändiga hantverk med nål och tråd i mitt undre liv om jag alltid brukar sjunga för att lugna mig själv. Jag blev lite överraskad eftersom jag inte var medveten om att jag gjorde det då. Förmodligen var denna brist på självmedvetande en konsekvens av att jag klamrat mig fast för livet i en lustgasmask de föregående tre timmarna. Anledningen till att jag sjöng då var att jag hade min nya, banandoftande bebis på magen. Jag sjunger inte för mig själv för att lugna mig själv, jag gör det när jag mår bra.

 

Jessica

5 augusti 2008 20:32

Jag hoppsi-studsar när jag är glad. Och överdrivet yviga kroppsrörelser är ett säkert tecken på lycka.

 

Psykologen

5 augusti 2008 21:14

Om jag hoppsi-studsar slår jag ner saker. Så yviga kroppsrörelser försöker jag undvika. (Dålig motorik kan möjligtvis ha med obefintliga sportvanor att göra) :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...